Dagar som denna, kvällar som denna
Åh hur vi alla längtar
Alla har hål
Hål i själen
Och det finns ju så mycket att fylla dem med
Så mycket, så tillgängligt
Hur ska man kunna låta bli?
Ju äldre jag blir, desto svårare, värre blir det
Att finna sig själv i situationer
Där jag inte vill vara
Och ingen att skylla
Vägen dit valde jag själv
Så lätt det är
Och varje gång
Var eviga gång jag funnit mig själv där
Har anledningen alltid varit den samma:
-Jag ville bara känna någonting. Jag ville så gärna bara känna någonting på riktigt, något som tar över. Känna att jag lever.
Åh, hur vi så gärna vill känna någonting. Jag kan aldrig testa droger, för jag vet att jag hade gillat det för mycket. Jag har alltid varit attraherad, intresserad av jobbiga, svåra ämnen. Såg på ”Bullen” när jag var 7, ”Kalla Fakta” när jag var 9, för det fick mig att känna något. Stora känslor-junkie. Killarna tycker att man är ’för emotional’, folk att man’tänker för mycket’ ’tror att man är mogen’ eller den min favorit: ’tror att man är bättre än alla andra’. Ha. Så många gånger jag bara önskat att någon kunde ge mig en diagnos. ”Ja, du har PMDS” ”Ja, tyvärr, här hade vi lite borderline” men nej. Vissa människor har blivit välsignade med ett obehag inför allt som inte är från Gud. Hej, hello, hemskt mycket hej! Jag kallar det välsignelse, för jag har börjat fatta nu. Jag ber om mer av det obehaget varje dag, för jag har lärt mig att det är en välsignelse Gud gav mig, och när jag äntligen började lyssna visade han mig hur jag skulle jobba med det. Yes.
Det är nästan lustigt, för Jesus är så tillgänglig. Det är ologiskt för oss, för i den här världen funkar det som så att man liksom tror att man är själv och måste jobba, anstränga sig, förtjäna vänner, saker, någon att älska och dela livet med. Allt är en kamp och kanske kanske KANSKE är man bra nog för att få något av det och har man en gång väl fått det, då lever man livet med blicken över axeln och ett krampaktigt tag om sin skeva självbild och allt man äger och har för att inte förlora allt det man lyckats lura till sig som man egentligen inte förtjänar. Man är rädd att någon en dag ska förstå att man är en bluff och att alla ska se igenom och då är man det man mest av allt fruktar. Ensam.
Det är ju alltid obekvämt att prata om djävulen och all ondska som finns, men det är också ganska svårt att ignorera här. Det finns så löjligt mycket ondska överallt, och då menar jag överallt, hemma med självklart. Den uttrycker sig bara på olika sätt. Ibland mer finstilt, svårare att upptäcka. Inte bara Hiv-positiva barn i Afrika. Men det är svårt, hela den här grejen med ondska! För jag menar, det är liksom en välsignelse men ändå inte att leva på en plats där det finns mycket kärlek. Jag tror inte att alla måste gå igenom 1000 jobbiga grejer och blandat crack i frukostflingorna innan man snodde en bil, stannade vi d 7-eleven och slog ner en gamling innan man slutligen rullade in till förskolan (skojar inte, såna här testimonys hör jag tre gånger i veckan). Vissa människor är stabila och kan bara vara super starka och plöja ner all ondska som kommer i sin väg med all den kärlek de har! Wow. Tack för alla dessa människor! Det som är mindre bra med att inte genomlevt något större hinder i sitt liv är ju bara att man kan tro att man klara sig själv. Vad ska man med Gud till när man faktiskt kan ta livet i egna händer och allt faktiskt går ganska bra? Det mesta kan förklaras av forskare och psykologer och inredningsarkitekter så vad skulle vi ha för användning av frälsnings arméns psalm-sjungade Jesusbarn till? Hänga honom i julgranen? Få MVG i religionskunskap? Höja vår ’svärmorsdröm-status’och försöka få någon att ligga med oss kuppen? (Ja, även detta har jag varit med om. Inte tre gånger i veckan dock, Tack Jesus för det)
Det kan liksom ta så himla mycket längre tid innan man har sitt första möte med en ”vad handlar livet om egentligen-tanke” för det finns så mycket i-landsproblem man ska ta itu med först. Typ vilket abonnemang som passar bäst nu när man ska ha en iPhone och en IPad och tvillingbox. Och hur man ska lägga upp den här planen med att få tillbaka sin naturliga blonda hårfärg, för man färgade det brunt och nu har man börjat göra slingor, men man gjorde det hemma så det blev liksom grönt… och man ville åka utomlands men man ville ändå köpa en ny snowboard, men så skaffade killen man ville impa på flickvän så man fick ändå sälja den igen, men man hade inte uppdaterat bredbandet för man köpte den fula iPaden så man kunde inte logga in på blocket och sälja snowboarden!!!
Det är ju så himla lätt gjort man sitter där. Med Novalucolen i handen och ett magsår på G för att man ska få in tillfällen att laga och fixa alla grejer man egentligen aldrig ville ha. Eller i alla fall inte behövde. Det man egentligen ville var att ha en fin vän att ringa med sin iPhone och att någon skulle älska en trots att man totalt suger på all form av vintersport och faktiskt inte gillar snö.
Det är så lustigt, för det är så lätt att bli en mellanmjölks-människa. För man vill ju inte ’skrämma iväg’ eller avskräcka någon som funderar på att det kanske finns en Gud. Man vill liksom inte gå på för hårt, lämna så många dörrar som möjligt öppna för att så många som möjligt skall kunna ta till sig Gud. Vet du vad som triggar mig mest? Att Guds vackra kärlek som är svaret på all frågor som någonsin ställts är så löjligt tillgänglig för alla som vill ha den har tagits emot av färre människor än den skara människor som ignorerar den. När jag förstod att jag tillhör en minoritet så släppte så mycket. Det finns nog med mellanmjölk. Livet är för kort för att spendera all sin vakna tid med att försöka undvika ämnen som faktiskt leder någonstans. Ignorera jobba ifråga sättningar man varför man gör som man gör och varför man mår som man mår. Livet är för kort, det är liksom bara inte värt det. Det som finns här i det här livet är liksom inte värt att vara tyst för. Släta över frågetecknen som inte vill försvinna. Det är ganska revolutionerande att förstå att jag faktiskt kanske tillhör en minoritet av världen. Vi som faktiskt mår ganska bra, som vet att Gud finns, som känner honom. Det finns så många människor, överallt, hela tiden som är i ett sånt desperat behov av Gud. Typ: alla. Gud hjälper mig att ha frid med det, men mitt hjärta krossas och jag mår så illa när jag ser desperrata försök att känna något. Aaaahhh.. har du varit i Hollywood? (Hör min röst här, ingen attityd, mer nästan grinar) Jag ska skriva ett eget inlägg om Hollywood för jag är så fascinerad av den delen av stan. Hollywood. Så mycket kan jag säga. Det blir nog nästa inlägg. Yes.
Det jag försöker säga är: äntligen äntligen ÄNTLIGEN är det väldigt lätt. Eller ja, nej, inte lätt, men liksom… klarare, kan man säga så? Klarare.
Att se så många människor varje dag som blir så förändrade av Gud, VARJE dag är väldigt.. svårt att ignorera. Och man kan tycka hur mycket man vill att man ’tror på något, men inte Gud’ och att ’reinkarnation låter trendigare’ men jag måste nog säga att jag hellre ser hemlösa familjer få ihop sina liv, graduata från college, skaffa jobb, få behålla sina barn plus volontära och hjälpa andra hemlösa familjer än att de fortsätter att ta crystalmeth och sälja sig själva? Eller? Gud jobbar så han svettas här. Hans kärlek är så överväldigande. Jag går runt här varje dag med ständigt knottrig hud, jag ryser, myser i Guds närhet. Han är så god. Han är så god. Han är så god. Men det är på något vis som att människan blivit kräsen. Jag tror vi fick för många alternativ. Det blev så svårt att välja vad man ville ha ut av livet. Man har inte riktigt lust att lära känna Gud, även om han kanske finns. Man ville hellre klara sig själv. Wow. Gör du? Ja, man det skulle ju vara hemskt pinsamt om en forskare kom en dag och sa att Gud inte fanns. Men hajjå? Det har de ju redan sagt och fortfarande mår folk inte bra så vad katten har man att förlora?
Nej, vet någon vad, jag hade ingen lust. Jag hade ingen lust längre att vara halvdan. Oj hjälp hur mitt hjärta slits i stycken av att ha en fot här och en fot där och en hand där och en hand där. Freaking Twister-liv. Man vill liksom ha allt, så man är lite här och lite där, men så blir det liksom… ingenting av nånting. Det blir ingenting. Så, det räckte där. Gud fick hela mig. Allt jag är och allt jag har. Det är inte lätt, tro mig, men för mig finns inget alternativ. Det finns inget annat som verkligen fångar min själ, mitt hjärta. och Gud bara drar i mig, mitt hjärta bara bultar, vet. Vet så väl. Men man försöker ju liksom borsta av sig lite innan man ger sig helt, lösa lite av sina problem innan man kommer till Gud,
- Precis som om jag vore för mycket för jordens skapare att hantera.
Tack Far för din kärlek
Hur Du bara fortsätter att älska mig
Varje, varje, var eviga dag
Tack, tack, tack
Amen
