Lätt att lämna, svårare att överlämna

En dikt skriven 5 Juli 2010
- från en annan tid, ett annat sate of mind (uräkta Silvstedt, men det finns ingen bra översättning för det uttrycket).

Är det dags att lämna

Friheten är så påtaglig

att jag undrar

om det är dags

att lämna nu

om du förbereder mig

att jag är färdig

att lämna

De säger att jag bara börjat

allt står att smakas på

men jag tror inte

att jag tror dem

En av fyra, två av fyra

50-50

Vem sa

att jag skulle få leva

Idag är en dag

och en dag är en dag är en dag

och jag undrar fortfarande

om det är dags att lämna

för allt känns för verkligt

som om jag har hittat det

Igår kväll var inte en bra kväll

Det var en bra kväll

tills jag vände bort min blick

när dina ögon längtade

jag såg dem drypa av kärlek

Dina fingrar på min kind

de brände

Och jag vet att luften gick ur dig

när jag vände bort min blick

Att dina axlar sjönk

när jag vände bort

Mitt hjärta slog

och då vände jag bort mina ögon

Jag låtsades att jag inte kände

hur det sved

för det sved

Jag låtsades

fast jag inte längre kan

Förr testade jag dig, hur långt jag kunde gå

Hur nära jag kunde luta mig mot honom

med min hand fortfarande i din

Möta hans blick

(jag gav honom mina ögon)

Smeka hans hand

andas i hans öra

höra hans andning förändras

byta skepnad

för att se om jag var smutsig nu

Äcklar jag dig?

Lämnar jag efter mig spår

du snabbt tvättar bort

med skam i håret

över att du vågade gå mig så nära

Hur kunde du gå mig så nära?

(Det finns det ingen som kan, jag trodde så)

Jag ville se

om du lämnade mig att blöda ihjäl vid vägkanten

Jag borde ha fattat

när du gång efter gång

igen och igen

med ryggen rak

huvudet böjt

med ditt sårade hjärta

stark som en oxe

ledde mig hem, lät mig vila på din axel

mina fötter nuddade inte ens marken

jag var där

Igår var inte en bra kväll

för jag la mig där vid vägkanten och väntade

Jag är ett as för jag vet att du kommer till sådana som oss

och jag kan inte förstå

varför jag ens la mig där

Det som förra sommaren exploderade

knopparna som brast och slog ut

slog ut alla mjölktänder

-Och han som försökte hjälpa

(vet du, att jag grät

när du var inne i mig)

för du var inte där, inte ens nära

jag var inte där, jag hade stängt av, ögonen åt ett annat håll

andas

bara andas

så skall vi nog överleva det här

Men det är skillnad på att vara vid liv

och att verkligen leva -

Du vet jag har sett bakom skynket nu

när kulissen föll

förrförra sommaren

Nu vill jag leva

Det här skall hålla

jag kan inte lova

jag vill inte ens, för vi ses där igen

någon gång ses vi där igen

vid vägkanten

Du får mitt blod på din tröja

(om du skall ta i mig blir du kladdig, förlåt)

för jag har tagit i mina sår

(jag kan aldrig sluta peta i dem, de stackars jag aldrig låter läka)

mina händer kladdiga

igen

(förlåt mig)

Men nu är det dags

Tiden har väntat klart på mig

Nu skall jag stå där

vid vägkanten

och vänta på din hand

Sen skall vi gå

vi skall göra allt

Jag skall stå

med ärr och skrubb på knäskålarna

och utslagna mjölktänder

redo för nya

Hej du livet

Jesus, skall vi börja gå nu?