Jag har varit gräsligt dålig på att blogga! Så till alla er som väntat med spänning: Sorry.
Nu har jag varit här i 6 veckor. På ett sätt känns det så mycket längre och på ett sätt har det gått så fort. Konstigt liv.
Så, för alla som undrar vad jag gör här kommer lite info:
Jag bor i Los Angeles, men ibland undrar jag om jag faktiskt bor i Mexico, med andra ord: jag bor i ghettot. Himla nice! Jag är i ett program som heter The Movement som är baserat på ett sammarbete mellan en hjälporganisation som heter Dream Center och en kyrka som heter Angelus Temple. (http://www.dreamcenter.org) (http://www.angelustemple.org/) The Movement är typ "desciple training", vilket betyder att jag bor och lever på Dream Center i en klass med ca 90 förstaårselever och typ 30 andraårselever och det är i princip bibelskola/volontärjobb. Eller som jag brukar förklara det: 9 månaders Jesusterapi/Jesus bootcamp. I Los Angeles. Och jag älskar det så löjligt mycket. For real. Jag vet inte ens hur jag skall förklara allt som händer i mig här.
Hela mitt liv har jag trott på Gud, men duvet, det är svårt att fatta och livet går upp och ner och man går igenom olika faser och man växer och mognar och är lite dum i huvet och man glömmer av och man är full av hormoner och livet är svårt att leva. Min relation med Gud har alltså gått igenom många olika stadier och jag att tveka på om Gud verkligen finns är inte direkt en ovanlig tanke. Men de senaste 4 åren har min tro varit så mycket starkare och speciellt de 2 senaste.
Sen kom jag hit. Låt mig berätta hur jag kom hit:
Min syster gick The Movement 2008-2009, ett år som för mig var väldigt svårt eftersom jag gick igenom mitt första år efter att min storebror gått bort. Så, ja, livet var väl ganska kaos. Och jag saknade min syster. Jag gick liksom frånh att ha två syskon till att ha ingen (iaf hos mig, du förstår vad jag menar). I augusti 2009 åkte jag, mamma och pappa hit till L.A för Amandas graduation från programmet. Vi roadtrippade i 2 veckor längst kusten och även till Vegas. Hela denna resan var så sjukt speciell. Det var liksom...klimax. För så mycket. Familjen var tillsammans igen, jag var med min syster som är min bästa vän igen. Jag hade nästan börjat tro att hon också var död (hjärnan är lite weird när någon dör, just sayin. Man vet inte vad som är upp och ner eller verklighet eller Super Mario Nintendo-värld) Och speciellt under ett möte då Pastor Matthew Bernett (vår pastor som startade hela Dream Center) predikade runt Ezekiel 37 - The valley of the dry bones, (fortfarande ett av mina favoritkapitell ur Biblen. Så stört bra. Alla borde läsa) Det handlar basically (Förlåt för min Silvstedt-svenska men hjärnan och grammatiken är ur balans) om Ezekiel som får en vision, en dröm av Gud om Israels folk, han ser de som torra döda ben ligga utspridda i en valley och hur Gud ber Ezekiel att han ska "blåsa liv i de döda benen, få dem att lva igen". Denna predrikan + att jag och min syster bad tillsamans var antagligen ... jag vet inte. Det känns på något sätt som att mitt liv började där. Precis där.
Det är så Jesus jobbar. Du behöver inte gå igenom 4 år av timlånga samtal med 40 olika terapefter (jag menar inte att gud inte använder människor och att det är dåligt att gå till en psykolog) men det är liksom det världen säger åt oss. Men för Gud är det så mycket lättare. På ett övernatrlig sätt kan du bli fri. Få hjärtat helt igen, på 5 minuter Är det inte sjukt? Men det är så det funkar. Jag har själv fått uppleva det. Så många gånger och har sträckt mig mot Gud, upp i himmelen, försökt få hans uppmärksamhet. Försökt och sträckt mit och sträckt mig. Och så gav jag bara upp. Gav bara upp mig själv. Sa: vet du? Jag orkar inte mer. Jag kan inte hålla kvar, för hela min varelse och allt som är jag krampar och jag orkar orkar orkar inte hålla kvar. Och vet du vart Gud var? På min axel. Över mig, under mig, i mig. Jag vet inte hur jag ska förklara. Men kan var katten inte långt ifrån, inte uppe mellan molnen där och omöjligt kunde nå honom. han var så nära, men jag hade inte velat släppa in honom. Det gjorde för ont. Det är ju så sjukt läskigt att överge, överlämna sig helt till honom. Hjälp! Man vill ju kontrollera allt själv. "Okej Gud, jag ger dig allt!! Men Ps! Jag vill fortfarande vara på G med denna killen fastän det känns lite halv skevt, men han är ju så snygg och det kan ju inte skada och jag vill fortfarande kunna sätta min ätstörning framför dig och jag måste ju försvara mig och hacka på mina klasskompisar när de är otrevliga. Och det där med att jag känner mig så sjukt ensam, det kan du nog inte lösa, men resten, resten ger jag till diiiiiggg Jeeessssuuusss!"
Serri, vem tror man att man är liksom? haha. Detta är så typisk tankesätt jag har. Och många fler, eller? Det är ju så läskigt. Men det är ju så värt det, för är det något jag redan vet i mitt liv så är det att det inte finns något alternativ. Vad skall jag göra då? Om livet känns lite jobbigt. Om jag en dag får för mig att Gud inte finns. Ska jag bara "Nehe, jaha, så det var en bluff då, jaja. Nej men då tar jag väl och lever mitt lilla jordeliv här och sen tar jag väl och äter en extra muffins så maskarna har ett riktigt trevligt party när jag en dag har kolat och ligger och förmultnar under ett halvtaksigt ekträd en måndagmorgon". Nja. Jag är FFL, förstörd för livet. Tack Gud, för ingenting kan någonsin bli "som vanligt" igen. Jag har sett andra sidan av skynket, smakat på himlen och vad katten kan satisfy mig nu? Ingenting. Som någon tjej i någon romantisk film jag glömt bort sa om att ha upplevt äkta, riktigt, livs revolutionerande kärlek:
"Now that I know that, I won't settle for anything less"
Så, fast forward: jag fick nytt liv, jag rensade ut massa skit och annat ur mitt livs garderob som var dammig och kletig och ångesladdad med skit som man sparat under varje utrensning och bara tryckt längre och längre bak i skoggorna i garderoben, där de ändå inte syns, så det är ju NÄSTAN som om man slängt dem...typ. Jag rensade ur allt som skavde och som inte skulle vara där och la till Guds kärlek som definitivt skulle vara där och totalt ta över hela garderoben och få mitt liv att bli in technicolor. Yes! På rätt spår. Yes. För det finns ingen känsla som slår att göra något som tar emot lite, och sedan få övertygelsen av att man är på rätt spår. Gud ler och gör vågen. "Äntligen. Äntligen lyssnar du. Du är så bra och jag älskar dig så, min dotter. Nu kaden kör vi."
Och nu är jag här. Tillbaka till den plats där knoppar brast och slog ut och mitt hjärta drog mig tillbaka till. Redan när jag var här 2009 visste jag att jag ville tillbaka. men jag hade ett år kvar av gymnasiet + ett år av att jobba och tjäna pengar. Och av att få en övertygelse av Gud att jag inte skulle ska till någon folkis med inriktning teater eller sång. Jag höll fast. Eller rättare sagt, Gud höll fast. Mitt hjärta i ett järngrepp. Jag försökte lite, men nej. Detta ville liksom inte falla av mitt hjärta. Och tro mig, känslan av att sitta på planet hit. Waa. Sjukaste. Det var som att titta Gud rakt i fejset. Jag har aldrig så konkret tagit ett steg i min relation med Gud, i min tro. Jag ba "Jaha, och vad sysslar jag med? Vart katten är jag på väg? Nu får Du ta och ta över situationen för nu har Du fört mig hit och det här var katten inte min idé så varsågod, ge mig allt. Allt. Bring it on för jag är mer redo än jag nånsin kommer bli"
Och vet du?
Ja har aldrig i mitt liv varit mer övertygad om att jag är på rätt plats
i rätt tid.
Nästa inlägg kommer snart.
/ Victoria
