söndag 17 juni 2012

Inget kan nå mig


… tills Jesus sipprar in



När det släpper: mjukheten kommer som musik, som att hoppa i det svalkade havet en het sommardag när solen börjat bli svår att uthärda. Sköjer över, under, hittar vinklar och vrår jag gömt, eller kanske bara glömt bort. Jesus liksom läcker in, varje spricka vidgas, gör väg för hans kärlek som rinner in. Kärleken går inte att stoppa, rör vid varje del inom mig. Allt motstånd ger vika utan att ens blinka, tänka en gång till, se sig över axeln. Utan ord, som genom ett inkopplat USB-minne kommer kärleken med alla sina insikter på en gång: Jag älskar dig. Det är svaret på alla frågor, alla vilsna tankar och trötta leder.  Jag pratade och pratade utan att fatta att disskutonen aldrig existerade.   Jesus disskuterar inte, kompromissar inte. Men hjärnan bankar och frågar om och om igen med hes, sandtorr, törstig, stressad röst; ”Vad vill du ha? Vad gör jag för fel? Tillrättavisa mig!” precis som är man inte tror att något kan vara gratis. När kommer fakturan? Jag vill veta vad jag måste ge upp innan jag skriver på pappren, innan jag bestämmer mig om det är värt det, om Du, om det här är värt besväret. Så du slåss, sparkar och skriker. Spottar och river med förvuxna naglar tills gråten fastnar i halsen, huvudet bankar och du inte orkar mer. Du lägger dig platt ner på marken, kapitulerar (;att kapitulera). Du säger;  ”Jag ger upp. Jag fattar ingenting. Jag har inget att ge” och i en utandning, ljudlöst, låter dig själv för första gången någonsin att bli buren. Du känner igen känslan, den nya, som om att komma hem, precis som om hela din varelse äntligen funnit sin natur; överlämnandet (;att överlämna) Avslöjandet av hjärtat som får att andas, sova, äta, dricka att framstå som inövade cirkuskonster.

 Han sa; Välkommen hem, du kom precis i tid.