… tills Jesus
sipprar in
När det släpper: mjukheten kommer som musik, som att hoppa i
det svalkade havet en het sommardag när solen börjat bli svår att uthärda. Sköjer
över, under, hittar vinklar och vrår jag gömt, eller kanske bara glömt bort.
Jesus liksom läcker in, varje spricka vidgas, gör väg för hans kärlek som
rinner in. Kärleken går inte att stoppa, rör vid varje del inom mig. Allt
motstånd ger vika utan att ens blinka, tänka en gång till, se sig över axeln.
Utan ord, som genom ett inkopplat USB-minne kommer kärleken med alla sina
insikter på en gång: Jag älskar dig. Det är
svaret på alla frågor, alla vilsna tankar och trötta leder. Jag pratade och pratade utan att fatta att
disskutonen aldrig existerade. Jesus disskuterar inte, kompromissar inte. Men
hjärnan bankar och frågar om och om igen med hes, sandtorr, törstig, stressad
röst; ”Vad vill du ha? Vad gör jag för fel? Tillrättavisa mig!” precis som är
man inte tror att något kan vara gratis. När kommer fakturan? Jag vill veta vad
jag måste ge upp innan jag skriver på pappren, innan jag bestämmer mig om det
är värt det, om Du, om det här är värt besväret. Så du slåss, sparkar och
skriker. Spottar och river med förvuxna naglar tills gråten fastnar i halsen,
huvudet bankar och du inte orkar mer. Du lägger dig platt ner på
marken, kapitulerar (;att kapitulera). Du säger; ”Jag ger upp. Jag fattar ingenting. Jag har inget
att ge” och i en utandning, ljudlöst, låter dig själv för
första gången någonsin att bli buren. Du känner igen känslan, den nya, som om att komma hem, precis som om
hela din varelse äntligen funnit sin natur; överlämnandet (;att överlämna) Avslöjandet av hjärtat
som får att andas, sova, äta, dricka att framstå som inövade cirkuskonster.
Han sa; Välkommen
hem, du kom precis i tid.
